Kenneth Anger, queerfilmare och avantgardepionjär, dör vid 96 år (2023)

Drömlik och homoerotisk, den 14 minuter långa filmen visade Mr. Anger vaggad i armarna på en sjöman, en pose som frammanade Michelangelos "Pietà"; slagen med kedjor av sjömän som skar upp hans bröstkorg för att avslöja en mystisk tickande anordning; och sova bredvid en man vars ansikte är maskerat av en ljuskrona. I ett skott öppnar en sjöman sina byxor för att avslöja ett fyrverkeri, och lutar sig sedan bakåt när gnistor flyger upp i luften.

"Den här filmen är allt jag har att säga om att vara 17, den amerikanska flottan, den amerikanska julen och den fjärde juli", sa Mr. Anger en gång. Det var också ett vågat utforskande av homosexuella begär, släppt i en tid då sodomilagarna riktade sig mot samkönade par över hela landet. Filmen ledde till en obscenitetsrättegång i Los Angeles, där en teateroperatörs fällande dom upphävdes efter överklagande, och filmen blev vad filmforskaren Ryan Powell en gång beskrev som "den antagligen högst profilerade homoerotiska filmen under efterkrigsåren."

Herr Anger, som dog den 11 maj vid 96 års ålder, fortsatte med att göra två dussin surrealistiska, iögonfallande och i stort sett dialogfria experimentella filmer, med hjälp av sina intressen för glamour i Tinseltown och den engelske ockultisten Aleister Crowley, vars läror han studerade som en anhängare av den religiösa rörelsen Thelema.

"Att göra en film är som att besvärja", sa Mr. Anger, som hade namnet Lucifer tatuerat på bröstet och kastatAnton LaVey, grundaren av Church of Satan, i sin film från 1969 "Invocation of My Demon Brother." (Han klargjorde senare att han var en hedning, inte en satanist, och var mer intresserad av att uppskatta naturen än att utöva "svart magi.")

Även om Mr. Angers filmer aldrig kom till multiplexet, fick de krediten för att ha banat väg för moderna musikvideor och påverkat regissörer inklusive Martin Scorsese,Dennis Hopperoch John Waters, som kallade honom "läskigt under, över och bortom den äkta varan."

Herr Anger tillbringade flera år med att arbeta på sina filmer och pausade ofta produktionen tills han hade tillräckligt med pengar för att köpa ytterligare film. Han fick stöd under en tid av filantropen John Paul Getty Jr. och kompletterade sin inkomst genom att skriva ett par "Hollywood Babylon"-böcker - smarriga kompendier av filmindustriskandaler som sålde tiotusentals exemplar men som till stor del var felaktiga.

"Han var en av grundarna, tillsammans med Maya Deren, av hela rörelsen av amerikansk avantgardefilm som dök upp direkt efter andra världskriget", sa filmvetaren David Sterritt i en intervju 2020. "Tanken att du kan göra en film hemma hos dina föräldrar medan de är borta - gör de här små filmerna men gör dem noggrant, noggrant, precis som du vill ha dem - var ett fantastiskt strejk mot industriell film."

Mr. Angers mest populära film,"Scorpio Rising"(1963), var bland de första som använde ett poprock-soundtrack, där bilder av läderklädda motorcyklister ställdes tillsammans med låtar som Bobby Vintons "Blue Velvet". Den korta halvtimmesfilmen var påstås en dokumentär, efter en grupp cyklister som Mr. Anger träffades på Coney Island och omväxlande behandlade motorcyklisterna som sexsymboler, nynazister och blivande messiaser, och klippte bilder från en kristen utbildningsfilm om Jesus. .

Filmen blev en sensation i New York, där den inspirerade "eleganta uptown-butiker" att fylla sina skyltfönster med motorcykelutrustning, enligt enNew York Times rapporterar.

Liksom "Fireworks" ledde det också till en obscenitetsrättegång i Los Angeles, där en teaterchefs övertygelse upphävdes när en panel med tre domare ansåg att filmen inte var "hård pornografi". (Den innehöll korta blixtar av nakenhet.)

Medan Mr. Angers verk ställdes ut på institutioner inklusive Whitney Museum of American Art och MoMA PS1 i New York var han mest känd på vissa håll inte för sina filmer, utan snarare för skvallerpratet i "Hollywood Babylon".

Boken släpptes allmänt i USA 1975, mer än 15 år efter att den först publicerades i Frankrike, och innehöll ett fruktansvärt foto av skådespelerskan Jayne Mansfields dödliga bilolycka, utdrag ur filmstjärnan Mary Astors påstådda "kärleksdagbok" och en krönika om tvångsäktenskapet 1924 mellan filmaren Charlie Chaplin och skådespelerskan Lita Grey, som var minderårig och gravid. "Tja, pojkar", rapporterade herr Anger Chaplins ordspråk vid bröllopsmottagningen, "det här är bättre än kriminalvården."

Herr Anger anklagades för att smutskasta ryktet om gamla Hollywoodstjärnor (de flesta av hans undersåtar var döda, vilket skyddade honom från rättegångar) och sensationell tragedi. "Om en bok som denna kan sägas ha charm, tror jag att det ligger i det faktum att här är en bok utan en enda förlösande merit."skrevTimes recensent Peter Andrews.

Mycket av "Hollywood Babylon" och dess uppföljare, publicerad i mitten av 1980-talet, hämtades från begagnat skvaller och berättelser som Mr. Anger hade hört som pojke. Men även om vissa detaljer var felaktiga, föreslog han, fångade böckerna ändå en grundläggande sanning: att Hollywood var en "synonym för synd", där defekta människor kämpade som grekiska gudar på jakt efter berömmelse eller förmögenhet, samtidigt som de slog ut filmer som var bättre på att fånga utseendet på saker än essensen.

"Jag har alltid ansett filmer som onda", sa Anger, som fortsatte att göra filmer in i sitt sena 80-tal. "Den dag då filmen uppfanns var en svart dag för mänskligheten."

Som i "Hollywood Babylon" blandade berättelserna som Mr. Anger berättade om sitt eget liv fakta och fantasi. Även om han ofta hävdade att han föddes 1930, föddes han som Kenneth Wilbur Anglemyer i Santa Monica den 3 februari 1927, enligt "Anger", en otillåten biografi av Bill Landis.

Hans far var ingenjör på Douglas Aircraft, och Mr. Anger sa att han växte upp i ett puritanskt hem där hans föräldrar förbjöd serietidningar och styrde honom mot engelsk poesi. Han var mer intresserad av filmer: Av hans konto spelade han den föränderliga prinsen i "En midsommarnattsdröm" (1935) - filmforskare har ifrågasatt det påståendet - och fantiserade om att driva sin egen filmstudio.

Herr Angers drömmar närdes av hans mormor, som, beroende på historien, antingen arbetade med kostymer för stumfilmer eller bodde med en kvinna som hade gjort det. Efter att han tagit examen från Beverly Hills High, hjälpte hon till med att betala för att han skulle resa till Paris, där han träffade filmskaparen och författaren Jean Cocteau, som hade hyllat "Fireworks" på hans 1949 Festival du Film Maudit, ett skyltfönster för missförstådda filmer.

Filmens beundrare inkluderade också Tennessee Williams, som kallade den "den mest spännande användningen av film jag någonsin sett", och sexforskaren Alfred Kinsey. När Kinsey besökte Europa 1955, gav Mr. Anger honom en rundtur i Italien, med stopp vid en homosexuell cruisingplats i Rom och ett fallfärdigt "kloster" på Sicilien, dekorerat med erotisk väggkonst, som Crowley en gång hade använt som ett andligt centrum .

"Jag var hans gayguide genom helvetet, som Virgil och Dante eller vad som helst," sa Anger till James H. Jones, en Kinsey-biograf.

Herr Anger tillbringade ett dussin år i Europa, där han arbetade som assistent till den franske filmarkivarien Henri Langlois och gjorde filmer inklusive "Kaninens måne” (1950), om en clown med vit ansikte som försöker dra ner månen, och"Vattenverk"(1953), där en kvinna promenerar genom en lummig, fontänfylld trädgård klädd i en 1700-talsklänning. Den senare valdes ut till Library of Congresss National Film Registry 1993.

Efter sin mors död återvände Mr Anger tillfälligt till USA och gjorde“Invigning av Pleasure Dome”(1954), en psykedelisk skildring av maskerade gudar och gudinnor som han filmade i Samson De Briers hem i Hollywood, som också medverkade i filmen. I rollerna fanns författaren Anaïs Nin, en vän från Paris som spelade krigs- och sexgudinnan Astarte; och ockultisten Marjorie Cameron, som hade fördjupat sitt intresse för Thelema.

Han samarbetade senare med musikerna Mick Jagger, Marianne Faithfull och Bobby Beausoleil, en medarbetare tillCharles Mansonssom dömdes för mord och skrev soundtracket till Mr. Angers långdragna film"Lucifer Rising"medan han avtjänar ett livstidsstraff i fängelse.

Filmen avslutades i början av 1980-talet och avslutades med en bild av ett UFO som svävade över forntida egyptiska ruiner och var en del av vad Mr. Anger beskrev som hans "Magick Lantern Cycle".

"De är nära att vara drömmar," sa hanväktarenav hans filmer, "och i drömmar behöver du inte analysera vad allt betyder."

Herr Anger gick mer än två decennier utan att avsluta en film innan han återvände med en anti-nikotinkortfilm,"Rök inte den cigaretten"(1999). Hans senare verk inkluderade"Elliots självmord"(2004), en hyllning till sångaren Elliott Smith, en vän och granne som dog året innan; och "Ich Will!" (2008), som återställde Hitlerjugends propagandafilmer.

"Du lämnar det med känslan av att du har tittat över avgrunden in i något ont", en journalist för brittiska tidningen Esquireskrev.

Mr. Anger lämnar inga omedelbara överlevande. Hans död, på en vårdcentral i Yucca Valley, Kalifornien, bekräftades av en representant förSprüth Magers galleri, som har visat Mr. Angers arbete i mer än ett decennium. Galleriet angav ingen orsak.

Herr Anger sa att han hade övervägt att publicera en tredje volym av "Hollywood Babylon" men hade litet intresse för den senaste skörden av Hollywood-skådespelare och fruktade att bli stämd av Scientologikyrkan. Han föredrog att minnas äldre generationer av stjärnor, vars gravar han besökte på promenader genom Hollywood Forever Cemetery.

"Konstigt nog är Paramount Pictures, precis intill, byggt över en gammal kyrkogård", hävdade han i en intervju 2017 medHollywood Reporter, vilket ledde till att filmstudion utfärdade ett förnekande. "Under ljudscenerna finns hundratals kroppar. De byggde precis ovanpå den. Det är som en hemlighet som Hollywood inte vill att folk ska veta."